Dag 108. Vardancohka-Nordkapptunnelens norra ände. 29km varav 7 i tunneln.

Näst sista dagen. Sov gott i den minimala hytten Oksereinhytta. Vaknade upp till inte mindre än 5 havsörnas som kretsade över mig och landskapet. Väldigt fint fiskevann här, fick känslan av att det kan vara stor fisk här.

Hade funderat på om jag skulle följa stigen ned till havet och sedan upp i fjällen igen eller om jag skulle dra en linje från stugan till några km söder om tunneln. Sköt på beslutat helt tills jag kom några hundra meter, då satte jag kurs rätt mot tunneln. Kartan visade att det var en större elv som jag behövde vada över, samma älv som stigen också korsar fast längre ned, helt vid mynningen. Så jag tänkte att den inte kunde vara så illa, i värsta fall skulle det bli lite kallt eller en omväg på 3-4 km.

Som vanligt var det inga problem att ta genvägen. Lafjordelva kunde jag stenhoppa över utan att bli våt.

Väl framme vid tunneln tog jag på mig reflexvästen och pannlampan och började gå. Tunneln är 3 km nedåt, till 212 muh, 1 km platt och sedan 3 km upp igen. På mitten rann det en bäck(!) vid sidan av vägbanan. På trottoaren var det stalagmiter vid varje skarv i tunnelbetongen. Några dagar senare lärde jag mig att tunneln läcker konstant och att bäcken var vattnet som de hela tiden pumpar ut ur tunneln för att den inte ska översvämmas.

När jag kom ut av tunneln mötte jag två tyskor som hade cyklat från Tyskland. De var väldigt trevliga och de föreslog att jag skulle tälta vid dem, nedför en slänt precis vid tunnelöppningen, för att undvika vinden. Nästa tältplats var 3-4 längre bort så valet var enkelt. Det blev dessvärre en asocial kväll eftersom regnet kom precis när tältet kom opp. Och vi kände inte varandra väl nog för att dela mitt eller deras tvåpersonstält för en kopp te eller så.